Carl Malmsten, Romantikern som fick rätt

Av Annica Kvint

“Han ville hyvla till en ny mänsklighet och en bättre värld.” Så sammanfattade Eric Wennerholm Carl Malmstens ambitioner för Capellagården i boken “Carl Malmsten hel och hållen”. Och Malmsten var sannerligen inte den som nöjde sig med att snickra möbler. De såg han mest som ett sätt att finansiera de skolprojekt han verkligen brann för. Han ville se en skola där praktiken kom i första rummet och teorin i det andra. En skola där eleverna bokstavligen lärde sig tampas med verkligheten. Livet igenom talade han om att “ställa hand och ande i skapande samverkan”, och påtalade vikten av att  "i tidig ålder snickra, väva, måla, knåda i lera, spela teater, musicera och slöjda för att släppa loss hela kopplet av bundna andar som vill ut och skapa det som gläder själen.”
Alltihopa tankar grundade i hans egna upplevelser av en auktoritär och opsykologisk korvstoppningsskola med en, enligt honom, överteoretisk grundsyn. Själv hade han hittat hem först vid hyvelbänken.

Capellagården

Malmsten var nästan 70 år när han 1957 hörde talas om en gammal gård till salu i öländska Vickleby. Tillsammans med sin hustru Siv, som var pedagog, hade han redan startat två skolor, Olofsskolan (1928) och Carl Malmstens Verksstadsskola (1930). Men varken ålder eller de vedermödor som arbetet med de andra skolorna inneburit kunde stoppa honom.
På Capellagården skulle Malmsten förverkliga sin pedagogiska livsdröm: att ta hand om den intelligens han visste fanns i vissa människors händer och att förmedla det helhetstänkande, eller ska vi kalla det kretsloppstänkande, som han själv stod för.

Att skolan inrymdes i en bondgård var helt i linje med Malmstens tankar. Gamla tiders “storgård” stod som förebild, eftersom Malmsten tänkte sig att mångskiftande arbete var något som band människor samman. Vad han såg framför sig var en skolby “där man i markerna odlade och tillvaratog vad som krävdes för livets uppehälle, där man vävde, slöjdade, smidde allt av textilier, husgeråd, möbler, redskap och prydnadsting, som gård och gårdsfolk behövde, och husen byggdes av material från ägorna.” Eleverna skulle växa genom ansvar och samverkan med omgivningen. Så fick Capellagården de tydliga drag av storfamilj, arbetsgemenskap och självhushållning den fortfarande har. 

Carl och Siv Malmsten gick in i skolprojektet med ofattbar energi. De satsade royaltyn från möbeltillverkningen , som sedan 1950 lagts ut på några noga utvalda verkstäder.
De tiggde pengar och lyckades skapa en styrelse med prominenta personer. Men några statsbidrag blev det inte tal om. För att få sådana krävdes det att man underordnade sig befintliga läroplaner, och Malmsten var inte den som fogade sig. Särskilt inte efter Skolöverstyrelsen. 1958 hölls den första sommarkursen på Capellagården och 1961 tog skolan emot sina första vinterelever. 

Helheten

I dag, precis som då, är handen, hantverket och helheten i fokus på Capellagården. Här lär man sig inga ritprogram. Här går man ut i skogen när undervisningen handlar om trä.
Där lär man sig välja det rätta trädet, för att sedan fälla, kapa och såga upp det, ta hem och torka virket och till slut göra en möbel av det. Ett viktigt mål är att eleverna ska öva upp sin taktila känsla. Någonting som efterfrågas inte minst av yrkesverksamma arkitekter idag. De får väldigt lite konkret materialkunskap under sin utbildning och kommer i stigande antal till Capellagården för att på djupet lära känna de material de ofta i åratal jobbat med. Förutom möbelsnickeri undervisas idag i textil, keramik och trädgårdsodling och skolan tar emot elever i alla åldrar och från många olika länder. Också till det yttre är skolbyn intakt. Öländska stengärdsgårdar omgärdar de omsorgfullt renoverade byggnaderna och allt ifrån den himmelsblå, snidade grinden till den handsnickrade brevlådan och Carl Malmstens  platsbyggda inredningar finns kvar. Många av de före detta eleverna har också lämnat spår efter sig. Både i form av möbler, som kommit till i snickarverkstaden, och fat och muggar, tillverkade i keramikverkstaden. Allt används. Inte minst vid måltiderna, som huvudsakligen lagas på gårdens egna råvaror.

Malmsten jobbade i motvind under hela sitt liv. Att han stod på barrikaderna för hantverket redan 1930 hjälpte föga. I och med Stockholmsutställningen samma år slog funktionalismen igenom i Sverige. Och med den den rationalitet och teknikvurm som skulle dominera hela 1900-talet.

Trots allt överlevde Capellagården. Carl Malmsten ville skapa en oas i det han uppfattade som en öken av könlös massproduktion. Och en oas blev det. Visst kan man tycka att Malmsten var väl drastisk när han talade om “teknikålderns maskinhorder och kalla vinstkalkyler som våldtagit människan…”  Men man kan också konstatera att mannen, som lite nedsättande kallats “romantisk revolutionär”,  på många sätt blev “romantikern som fick rätt”. Malmsten var en miljöaktivist, långt innan begreppet uppfanns. Den typ av tankar som han tänkte för 100 år sedan är det många unga människor som tänker också idag. Förmodligen för att de ser de negativa konsekvenserna av det industrisamhälle som Malmsten varnade för redan i massproduktionens linda.

I takt med att globalisering och miljöförstöring brett ut sig, och sopberget växt, har fler och fler börjat tänka i termer av hantverk, lokala material och lokal produktion. Vilket var precis vad Carl Malmsten propagerade för.